Source: Carnegie
Svenska Dagbladet, August 2, 2000, p.2.
Hälsan tiger still. I det tidigare sovjetblocket framstår Estland
idag i konkurrens med Polen som mest framgångsrikt med en genomsnittlig
tillväxt om nästan 6 procent om året från1995 till 1998.
Estland är även den minst korrupta tidigare kommuniststaten och mindre
korrupt än exempelvis Grekland, trots att Estland tillhörde Sovjetunionien
nästan ett halvsekel.
Det mesta går bra och alla sociala indikatorer har förbättrats.
Estland attraherar stora utländska direktinvesteringarna. Antalet bilar
fördubblades från 1990 till 1998. Såväl utbilding som
hälsovård får vida större resurser än under sovjettiden.
Medellivslängden för män steg med tre år från 1994
till 1998. Spädbarnsdödligheten har fallit från 16 per tusen
födda 1992 till 9 per tusen 1998.
Snart sagt allting har förändrats i Estland under det senaste
decenniet, och nästan allt till bättre, men landets avgörande
fördel kan sökas på olika plan. Estland har bedrivit de mest
radikala liberala systemsiftet som t.o.m överträffade konkurrenten
Polen. Inget annat land genomförde en så drastisk avreglering av
priser och utrikeshandel. Under den finansiella stabilisering eliminerades subventioner,
statsbudgeten balanserades och växelkursen fixerades till euron. Privatiseringen
var snabb och transparent. Estland genomförde även dramatiska liberala
sociala reformer. Den tidigare mycket låga pensionsåldern höjdes
och arbetsmarknaden avreglerades.
Men varför valde esterna mer radikala reformer än andra? Den
nationella befrielsen lade grunden. Som ett litet och länge förtryckt
folk ville esterna vara säkra på att lyckas med att etablera en välskött,
självständig stat och tog inga risker. De sökte det långsiktigt
bästa samhället och struntade i de kortsiktiga kostnaderna. Därför
följde Estlands regering de liberala teserna mer konsekvent än någon
annan.
Estland nationella självhävdelse innebar även en önskan
att vända Sovjetunionen ryggen. Landets mål var att omorientera sin
utrikeshandel mot väst, varför få beklagade att den gamla handeln
med f.d. Sovjetunionen kollapsade, även om många utomstående
analytiker först trodde att det innebar en stor kostnad.
Lyckligtvis kände sig esterna välkomna i Väst, särskilt
hos sina nordiska grannar. Vid denna tid välkomnade Sverige balterna särskilt
aktivt, bl.a. genom viktiga frihandelsavtal. Den borgerliga svenska regeringen
ersatte även Estland för landets gamla guldreserv som hade deponerats
i Sverige före kriget men ohemult nog getts till de sovjetiska ockupanterna
av den socialdemokratiska regeringen. Carl Bildt bedrev en lyckosam internationella
kampanj för att organisera en kvarts miljard dollar för Estlands stabilisering,
vilket möjliggjorde den framgångsrika stabiliseringspolitiken.
I sin strävan att bli mönstermedlemmar av Väst och Europa
har esterna även blivit fullbördiga demokrater. Fria media har avslöjat
en mångfald korruptionsskandaler och tvingat ledande politiker att avgå.
Lyckligtvis har skandalerna i allmänhet rört små brott, och
de har bidragit till att begränsa korruptionen. Politiskt har Estland,
tillsammans med Lettland, Lituaen och Polen, varit ett av de mest instabila
postkommunistiska länderna. Dessa länders regeringar har i genomsnitt
suttit ett år, vilket faktiskt har hjälpt systemskiftet. Politisk
stabilitet har visat sig vida mindre viktigt än att korruption exponeras.
Mart Laars ungdomliga första regering från september 1992 genomförde
de grundläggande reformerna. Den led ett nesligt nederlag i de allmänna
valen i mars 1995. Slutsatsen då var att den bedrivit alltför liberala
reformer. Särskilt ansågs den drastiska höjningen av pensionsåldern
ha alienerat de äldre. Den nya centerregeringen svek dock förväntningarna
om socialdemokratiska återställare, och Mart Laar vann valen i mars
1999 och kom tillbaks som premiärminister. Ironiskt nog hotas han nu från
höger av ett ännu mer radikalt liberalt parti som leds av finansminister
Siim Kallas.
Många av de reformer Estland har genomfört är anmärkningsvärda
genom sin radikalism och enkla liberala logik. Eftersom Estland ville ha så
fri handel som möjligt, avskaffade regeringen alla tullar redan 1992 som
enda land i Europa. Statsadministrationen rensades upp genom att alla avskedades.
Alla, både gamla ämbetsmän och utomstående, fick söka
nya tjänster i en ny icke-kommunistisk administration efter meriter.
Regeringen önskade ett enkelt och liberalt skattesystem. Följaktligen
begränsade den antalet skatter till sex: moms, inkomstskatt, vinstskatt,
arbetsgivaravgift, landskatt och acciser, medan Ryssland har cirka 200 olika
skatter vilka ger mindre inkomster. Estland har ingen progressiv inkomstskatt
utan en platt enhetsskatt om 26 procent, vilket moderaterna förespråkar
i Sverige. Finansminister Bosse Ringholm hävdade dock nyligen att inget
land i Europa har en sådan skatt. Estlands problem har ironiskt nog varit
att staten samalar in mer statliga intäkter än regeringen önskar.
För att råda bot på detta har Estland avskaffat vinstskatten
fr.o.m. i år, eftersom det var en skatt på hederlighet, företagsamhet
och initiativ, vilka bör befrämjas och inte beskattas.
Häromsistens frågade jag utrikesminister Toomas Hendrik Ilves,
som numera kallar sig socialdemokrat, om någon reform varit alltför
radikal. Han funderade en stund och svarade att när Estland avskaffade
sin importtull skulle de ha bibehållit möjligheten av införa
tull mot dumpning. EU dumpar nu fläskkött i Estland under de estniska
kostnadsnivån, utan att landet kan göra någonting för
att skydda sina fläskproducenter.
Estlands slutliga erkännande är dess snabba integration i EU.
Ironiskt nog tvingar EU landet att reglera mer. En av stridsfrågorna är
att Europafacket kräver att Estland - liksom Lettland - inför kollektivavtal
på den fria och väl fungerande arbetsmarknaden. Vi får hoppas
att Europas mest liberala ekonomi förvrängs alltför mycket av
EUs socialdemokrater. Vi svenskar bör försvara esternas rätt
att vara så fria från staten som vi skulle vilja vara.