Source: Carnegie

Svenska Dagbladet, August 2, 2000, p.2.

Hälsan tiger still. I det tidigare sovjetblocket framstår Estland idag i konkurrens med Polen som mest framgångsrikt med en genomsnittlig tillväxt om nästan 6 procent om året från1995 till 1998. Estland är även den minst korrupta tidigare kommuniststaten och mindre korrupt än exempelvis Grekland, trots att Estland tillhörde Sovjetunionien nästan ett halvsekel.

Det mesta går bra och alla sociala indikatorer har förbättrats. Estland attraherar stora utländska direktinvesteringarna. Antalet bilar fördubblades från 1990 till 1998. Såväl utbilding som hälsovård får vida större resurser än under sovjettiden. Medellivslängden för män steg med tre år från 1994 till 1998. Spädbarnsdödligheten har fallit från 16 per tusen födda 1992 till 9 per tusen 1998.

Snart sagt allting har förändrats i Estland under det senaste decenniet, och nästan allt till bättre, men landets avgörande fördel kan sökas på olika plan. Estland har bedrivit de mest radikala liberala systemsiftet som t.o.m överträffade konkurrenten Polen. Inget annat land genomförde en så drastisk avreglering av priser och utrikeshandel. Under den finansiella stabilisering eliminerades subventioner, statsbudgeten balanserades och växelkursen fixerades till euron. Privatiseringen var snabb och transparent. Estland genomförde även dramatiska liberala sociala reformer. Den tidigare mycket låga pensionsåldern höjdes och arbetsmarknaden avreglerades.

Men varför valde esterna mer radikala reformer än andra? Den nationella befrielsen lade grunden. Som ett litet och länge förtryckt folk ville esterna vara säkra på att lyckas med att etablera en välskött, självständig stat och tog inga risker. De sökte det långsiktigt bästa samhället och struntade i de kortsiktiga kostnaderna. Därför följde Estlands regering de liberala teserna mer konsekvent än någon annan.

Estland nationella självhävdelse innebar även en önskan att vända Sovjetunionen ryggen. Landets mål var att omorientera sin utrikeshandel mot väst, varför få beklagade att den gamla handeln med f.d. Sovjetunionen kollapsade, även om många utomstående analytiker först trodde att det innebar en stor kostnad.

Lyckligtvis kände sig esterna välkomna i Väst, särskilt hos sina nordiska grannar. Vid denna tid välkomnade Sverige balterna särskilt aktivt, bl.a. genom viktiga frihandelsavtal. Den borgerliga svenska regeringen ersatte även Estland för landets gamla guldreserv som hade deponerats i Sverige före kriget men ohemult nog getts till de sovjetiska ockupanterna av den socialdemokratiska regeringen. Carl Bildt bedrev en lyckosam internationella kampanj för att organisera en kvarts miljard dollar för Estlands stabilisering, vilket möjliggjorde den framgångsrika stabiliseringspolitiken.

I sin strävan att bli mönstermedlemmar av Väst och Europa har esterna även blivit fullbördiga demokrater. Fria media har avslöjat en mångfald korruptionsskandaler och tvingat ledande politiker att avgå. Lyckligtvis har skandalerna i allmänhet rört små brott, och de har bidragit till att begränsa korruptionen. Politiskt har Estland, tillsammans med Lettland, Lituaen och Polen, varit ett av de mest instabila postkommunistiska länderna. Dessa länders regeringar har i genomsnitt suttit ett år, vilket faktiskt har hjälpt systemskiftet. Politisk stabilitet har visat sig vida mindre viktigt än att korruption exponeras.

Mart Laars ungdomliga första regering från september 1992 genomförde de grundläggande reformerna. Den led ett nesligt nederlag i de allmänna valen i mars 1995. Slutsatsen då var att den bedrivit alltför liberala reformer. Särskilt ansågs den drastiska höjningen av pensionsåldern ha alienerat de äldre. Den nya centerregeringen svek dock förväntningarna om socialdemokratiska återställare, och Mart Laar vann valen i mars 1999 och kom tillbaks som premiärminister. Ironiskt nog hotas han nu från höger av ett ännu mer radikalt liberalt parti som leds av finansminister Siim Kallas.

Många av de reformer Estland har genomfört är anmärkningsvärda genom sin radikalism och enkla liberala logik. Eftersom Estland ville ha så fri handel som möjligt, avskaffade regeringen alla tullar redan 1992 som enda land i Europa. Statsadministrationen rensades upp genom att alla avskedades. Alla, både gamla ämbetsmän och utomstående, fick söka nya tjänster i en ny icke-kommunistisk administration efter meriter.

Regeringen önskade ett enkelt och liberalt skattesystem. Följaktligen begränsade den antalet skatter till sex: moms, inkomstskatt, vinstskatt, arbetsgivaravgift, landskatt och acciser, medan Ryssland har cirka 200 olika skatter vilka ger mindre inkomster. Estland har ingen progressiv inkomstskatt utan en platt enhetsskatt om 26 procent, vilket moderaterna förespråkar i Sverige. Finansminister Bosse Ringholm hävdade dock nyligen att inget land i Europa har en sådan skatt. Estlands problem har ironiskt nog varit att staten samalar in mer statliga intäkter än regeringen önskar. För att råda bot på detta har Estland avskaffat vinstskatten fr.o.m. i år, eftersom det var en skatt på hederlighet, företagsamhet och initiativ, vilka bör befrämjas och inte beskattas.

Häromsistens frågade jag utrikesminister Toomas Hendrik Ilves, som numera kallar sig socialdemokrat, om någon reform varit alltför radikal. Han funderade en stund och svarade att när Estland avskaffade sin importtull skulle de ha bibehållit möjligheten av införa tull mot dumpning. EU dumpar nu fläskkött i Estland under de estniska kostnadsnivån, utan att landet kan göra någonting för att skydda sina fläskproducenter.

Estlands slutliga erkännande är dess snabba integration i EU. Ironiskt nog tvingar EU landet att reglera mer. En av stridsfrågorna är att Europafacket kräver att Estland - liksom Lettland - inför kollektivavtal på den fria och väl fungerande arbetsmarknaden. Vi får hoppas att Europas mest liberala ekonomi förvrängs alltför mycket av EUs socialdemokrater. Vi svenskar bör försvara esternas rätt att vara så fria från staten som vi skulle vilja vara.