Source: Carnegie
Svenska Dagbladet, September 11, 2000, p.2.
Hur har de offentliga utgifterna utvecklats i modern tid? Varför? Vad gör
staten i olika länder och hur gör den det? Hur stora bör de offentliga
utgifterna vara?
I en utmärkt ny bok, Public Spending in the 20th Century: A Global Perspective,
besvarar Vito Tanzi och Ludger Schuknecht dessa och många andra intrikata
frågor. Tanzi är legendarisk direktör för IMF:s avdelning
för fiskala frågor, och Schuknecht arbetar vid den Europeiska centralbanken.
Boken andas Tanzis mångkunniga vishet.
De offentliga utgifterna har ökat länge och mycket, men det var inte
alltid så. Under industrialismens och frihandelns guldålder från
1870 till första världskriget utgjorde de bara cirka 12 procent av
västvärldens BNP. Tanzi och Schuknecht tillbakavisar den vanliga föreställningen
(Wagners lag) att de offentliga utgifternas andel stiger med BNP, eftersom det
inte förhöll sig så under denna långa tillväxttid.
Sedan ökade utgifterna avsevärt på grund av de två världskrigen
och den stora depressionen, men ändå var västvärldens offentliga
utgifter bara 28 procent av BNP 1960, trots att utbildning och hälsovård
då hade byggts ut. Till 1980 hade de vuxit till 42 procent av BNP, och
som helhet har de fortsatt att stiga.
Tanzi och Schuknecht förklarar de offentliga utgifternas expansion med
vilka uppgifter samhället ålade staten. Under den klassiska liberalismen
ägnade sig staten åt lag och ordning, försvar och infrastruktur.
Utbildning och hälsovård tillkom snart, och den offentliga sektorns
expansion till 1960 var i huvudsak motiverad.
Depressionen, Keynesianismen och socialismen gav staten tre nya stora roller,
som vidgades på 60- och 70-talen, nämligen resursfördelning,
inkomstfördelning och stabiliseringspolitik. Skillnaderna i ökning
av de offentliga utgifterna var emellertid stora mellan olika väststater.
De länder som ökade sina offentliga utgifter mest noterade lägre
ekonomisk tillväxt, större budgetunderskott, större statsskuld,
högre realräntor och mer arbetslöshet än de mer moderata
länderna, medan de sociala indikatorerna förbättrades likartat.
Staten klarade inte av att sköta företag. Omfördelningen av inkomster
blev mest rundgång.
Den offentliga stabiliseringspolitiken destabiliserade ekonomin. Det största
misslyckandet är nog att Västeuropas högskattestater sett sin
arbetslöshet tredubblas till cirka tio procent mot det liberala USA:s låga
fyra procent. Keynesianismen och socialismen ligger nu intellektuellt och empiriskt
slagna i spillror, men deras misstag lever och vi bland dem.
Tanzi och Schuknecht drar den logiska slutsatsen att de offentliga utgifterna
bör minskas till 25-35 procent av BNP som de var 1960. Att privatisera
alla statliga företag är numera okontroversiellt, och företagssubventioner
kan sällan försvaras. Den viktigaste reformen är att låta
den privata sektorn ta hand om det mesta av pensions-, hälso- och socialförsäkringar,
medan staten kan subventionera sociala försäkringar för de fattiga.
Författarna tror liksom Keynes på idéernas makt, även
om det har varit svårt att - trots att den samlade välfärden
skulle öka - begränsa uppenbart skadliga offentliga utgifter på
grund av motstånd från välorganiserade offentliganställda
och förmånstagare. Stort hopp knyts i boken till globaliseringen,
vars många marknader exponerar undermåliga idéer. Mycket
reformeras nu i hela västvärlden.
Hur utmärker sig Sverige? Att Sverige har de största offentliga utgifterna
och de högsta skatterna vet alla, men ända till slutet av 30-talet
var Sverige bland de länder som hade lägst offentliga utgifter - vida
mindre än i USA. Vår offentliga sektor fungerade väl för
att den var så liten.
Under efterkrigstiden har Sverige däremot sett den snabbaste ökningen
i världen av våra offentliga utgifter, trots att vi undslapp de två
världskrig som drev upp dem i andra länder. Det visar hur extrem den
statsbefrämjande ideologin har varit i Sverige.
Sverige har haft den allra största rundgången. Hela 34 procent av
BNP i Sverige betalades i skatter och återbetalades i sociala transfereringar
till samma personer 1994, den mest meningslösa av alla offentliga aktiviteter.
I Australien var denna siffra bara 6,5 procent av BNP. Utan rundgången
skulle Sveriges offentliga utgifter motsvara bara 34 procent av BNP, vilket
vore mer än tillräckligt.
Mest uppseendeväckande är att Sverige är sämst av alla västländer
på att hjälpa de fattiga. Endast 15 procent av våra transfereringar
går till de 20 prcent fattigaste - mot exempelvis 34 procent i Norge -
medan den svenska medelklassen får mer av transfereringarna än i
något annat land.
Sverige har med andra ord den minst sociala fördelningspolitiken av alla
västländer. Eftersom de höga skatterna enbart syftar till att
locka marginalväljare, kan de inte motiveras moraliskt. Den nakna sanningen
är att svenskar betalar höga skatter för att alla skall få
lägre levnadsstandard.
Få böcker lär ut så mycket om moderna offentliga finanser
som denna. Den borde vara obligatorisk läsning åtminstone för
medlemmar av Riksdagens finansutskott, Finansdepartmentets ledning och politiska
journalister.